Den galna bebisen har krupit gatlopp idag, fort, fortare, fortast. Pappan med skägget tror att jag går omkring och drönar hela dagarna. Det gör jag inte. Jag parerar. Idag var Hans jacob här och drack kaffe med oss på grannens altan. Han talade om att det blir lättare med åren, vissa saker. Andra blir svårare.
Det tål att tänkas på. Men vad han menar har jag ingen aning om. Mo skrek när hon hörde hans dialekt. Det gjorde hon rätt i.
Ren värmländska gör ont att lyssna på men är härlig när man vänjer sig.
Pappan kom hem, vi sprang, Mo sov.
Sen plockade vi smulton. Pappan var rolig när han kom upp till smultronställen i vit tissha. Med bara armar. Alla myggen skrattade sig fördärvade.
Vi bakade kaka och Mo skrek. Det var bara att inse att hon missat sovtåget. Så vi satte henne på golvet och hon kröp i hundraåttio, runt, runt, runt bordet. Varje gång en ny gång. Som en liten smutsig guldfisk. Hon försökte tillslut sova lite på hunden efter ha luggat henne och slagit henne i ansiktet. Shanti var inte med på noterna. Jag frågade pappan bagaren om han kunde tänkas göra 2 saker samtidigt; röra i hop kaka och mata barnet. Det var en dålig idé.
Så mamman kunde diska och fixa lite. Nej det var en usel idé.
Så barnet lyckades stånka ut en korv.
Och pappan frågar bebis om han ska mata först och byta sen.
Mo tycker att det är ett strålande förslag. Efteråt så ska pappan bara, ja vet inte ,lägga in en snus. Mo pillrar upp blöjjan och det är bajs på kudden, på stolen, på bordet.
Mamman ler.
Och lyfter inte ett finger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar