Det var så härligt att se Mo och Simon tillsammans. Jag kommer ihåg hur liten och skör Simon kändes i mina armar när han äntligen kom för 20 år sen (på tisdag) Hjälp så liten tänkte jag och lämnade över till syster när mina armar domnade bort av skräck för att tappa honom.
Vissa i familjen Karlsson var tidiga och andra tog lite längre tid på sig.
Så fina dom är kram mormor
SvaraRadera