som tio svåra år. Det känns som att få en örfil när man går ut.
Jag hade telefonkontakt med pappan och stod och bytte bilbatteri kl 8 på morron. Tröttsamt.
Jag hatar bilbatterier, det blixtrade mycket riktigt till och jag skrek som en tjej.
Tröttsamt. Sen hostade den till och batteri nr 2 dog och jag hade stått i kylan i 30 minuter i onödan.
Jag hade kunnat ligga under täcket och läst min fantastiska ( i allafall om man jämför med alternativet)
bok Nattpatrullen av Sergej Lukjanenko
Sen vaknade Bobbo och var inte riktigt nöjd med tillvaron.
inte heller jätteroligt. I dag var det första gången jag räknade timmarna tills jag fick gå till arbetet,
ovant och jag hoppas att det inte händer igen.
Det är kallt som fan i huset så det kändes som paradiset att komma in i värmen på jobbet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar