Jag följde med Raye till jobbet i morse. Jag skulle ta bilen till bvc för att Mo skulle få sina första sprutor. Jag kände redan igår att det var på håret jag kom upp med bilen. Så jag tänkte vara smart och ställa bilen vid stallet och gå sista biten.
Så jag gjorde det. Sen halv 12 var det bara att gräva fram bilen ur snön och slira iväg. Mo var ett mönsterbarn, hon väger 6250 och är 65 cm lång idag, 3 månader och en vecka. Sprutorna var inga problem även om det högg i mammahjärtat när hon blev ledsen. Körde nästan fast på bvc parkeringen och det vräkte ner snö och jag åkte med nedrullade rutor för jag såg ingenting.
Hämtade Rasmus och han körde hem. Jag sa att jag inte trodde att det gick att komma fram på vår väg. Tror någon att han lyssnade? Jag tog det lungt och ville att rasmus skulle bevisa motsatsen. Men det gick inte.
Vi körde fast.
Jag tvingade honom att säja att nästa gång ska jag lyssna på min sambo, mamman till mitt barn. Han försökte slingra sig med att säja; JA du hade rätt. Men jag vill inte ha rätt. Jag vill att han ska lyssna på mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar