så fick jag ett anfall av att utforska omnejden. Det låter så härligt när en hundblogg jag läser är ute och utforskar naturreservat och vandrar i härlig terräng och hudarna springer fria. Jag har gjort flera försök förut. Det har stupat på att de har legat på konstiga små öar som ändå inte kan nås hur som helst. Äntligen hittade jag ett förhållandevis nära så jag kastade in unge och hund och pussade mannen hej då.
Det skulle vara fantastisk natur och underbar utsikt över mälaren.
Jag blev lite oroad över att vägen jag svängde in på fortfarande var snötäckt. När jag körde förbi husen hörde jag banjomusik eka i huvudet. Värsta hillbillyland.
Husen var grå och byggda i alpstil insprängda i skogen. Vägen tog slut och det stod att man kan parkera.
Aldrig i livet.
Hunden sitter alert i bak, barnet sover och jag kör fast.
Men vad är det för jävla parkering. I en 90 graders backe full med både ny o gammal snö och däcken bara slirar. Tanken på att gå ur bilen och ta med barnet till närmasta hus.... Fritzlvibbar på det.
Så Pappan får ursäkta, jag gasade och slirade runt som en galning och kände mig som Rambo när jag lyckades ta mig därifrån.
Drog en lättnadens suck när jag kom in på vår egen leriga uppfart.
Det dröjjer till nästa gång.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar