Om att vara sjuk och sen glömma bort hur dåligt det egentligen var

Efter glädjen över att fylla 40 och 2 år utan några större besvär förrutom att vara monsterbakis och bortglömd fika på dagen så däckade vi allesamman i ett hallaballo av feber, skrällhosta och ögoninfektioner. Och jag kommer nästan inte i håg ett skit. Man kan inte riktigt läsa eller kolla på film eller vara ute och knalla någon längre sträcka utan att falla död ner. Jag vet att Ramon ( felskrivning på blocket, rasmus undrade varför ingen ringde på hans annons och Ramon hade en billig bil ute för tji och inga stålars) lite försiktigt la fram att han absolut inte ville ha några måsten.

Precis när han sa det kom jag på den eminenta idén att vi visst skulle göra ett pepparkakshus. Och det råkade gått söder i 1000 delar och ramon ägnade en ganska lång tid i ett febersvettigt tillstånd att laga gavlar och tak på vårt fina hus. Varför är det som en lag att när Ramon yppar den magiska meningen jag skulle vilja ta det lugnt så darras städ/bak/storhandla/slänga skräp/panta alla burkar sen 2 år/åka till tippen nerven igång som ett brev på posten. Fast jag själv oxå är så gott som död.

Efter lite bränt socker här och där så lyckades vi ( jag ) få ihop huset och små minimellows fick vara snö. Jag var mycket nöjd fast hela köket luktade bittert av bränt socker. Både Mo och Ramon tyckte att det var svintråkigt.

Lyckades trycka dit en tomte som kronan på verket innan kristyren torkade. Vilken var konstigt att det var så bråttom men när kristyr i princip aldrig torkar utan är överjävligt att hålla på med och smakar blä.

Jag tvingade Mo och Rasmus att hänga med mig medan jag svängde ihop en kladdkaka som tack för att hundvännerna kom förbi och grattade. Jag har inte talat om för honom vilket stort hål som öppnade sig i min mage när jag fick klart för mig att deras besök visst var planerat och att han inte tänkte på att bjuda på fika. Jag kände mig befriad från allt ansvar när han sa till mig att släppa sargen och lita på att han hade koll. Så jag hängde sorglöst och babblade okontrollerat och tänkte inte mycket på det.

Det var väl själva fan.

Det känns skönt att skylla på någon annan.

Nu till hur peppisarna blir perfekta.

Jag är 40 år

I min familj har vi stansat ut en gubbe/tant/ gris i taget

Tagit en kniv eller annat lämpligt föremål och skopat upp den blivande deformerade pepparkakan

Lagt den tillsammans med andra lika konstiga på en plåt

gräddat fula och trasiga pepparkakor.

Det var då.

70 talet.

Nu kavlar vi ut degen millimeter tunn mellan två smörpapper till en fyrkant

sen stansar vi ut peppisarna tätt tätt

petar bort överflöd

gräddar 5 minuter

Herregud så effektivt

spröda fina tunna goda

ljuva 2011

Men som sagt i vilken ordning det här var har vi ingen koll på. Och det är märkligt hur snabbt jag glömmer hur sjuka vi var. Jag var uppe och knallade i skogen och ringde min chef och sa bestämt att jag skulle komma in och jobba.

Det tyckte inte han

Det tyckte jag

Sen gick jag hem, kastade av mig paltorna och sov i 5 timmar till.

Och sen hela natten och hela nästa dag.